Poesi på svenska

Viskningen
Förhoppningens skugga
förflyttar sig tydligt
bredvid mig:
– „Du är fri”,
viskar den till mig.

I minnets melodi
Allt som är insvept i dimma
och kan skönjas i dimman,
har etsat sig fast
tills det är tid att återvända.
Lämna tankarna vid illusionernas brant,
fyll stunderna med hopp.
Sänd de uttalade orden med en vindpust.
Och dansa tills minnets melodi
har tystnat.

Ven
Åt väster skjuter den ut,
en oändlig strand,
och håller landet
i ett brett famntag.
Stormen sliter ur havet
de uppvirvlade vågorna,
kastar ut dem
på den grova sanden.
På andra sidan
livets små händelser
sprider sig doften
av grannskapets höstlöv.
Suddiga bilder
av höstens återkomst
smyger tyst in i minnet.

Ett liv
Det är…
Varandets mening medan allt snabbt förgås.
Ungdomens hopp längs med en avgränsad stig.
En följd av tankar präglade i ord.
Ögonblicksbilder från den öppna ingången
till den yttersta gränsen.
Chansen att få vandra till slutet.
Det är…

Tystlåtna minnen
I bilden av mina minnen
ser jag en bit mark,
en liten stad vid floden.
Dessa gränder, stenlagda gator,
föräldrahemmet Za Brama,
episoder, fascination, dilemman.
Genom öppna fönster, dörrar
ser jag lindar invävda av solen,
när hösten kryper in i trädgården.
I ett annat hus,
på en annan gata i en annan stad,
i ett annat land, bakom ett annat fönster
når mig en annan höst.

Tidens tecken
Ur stormens ljud
anländer jag oväntat.
Jag tränger mig genom botten
av främmande ord.
Jag kämpar med ensamheten,
tvivlar och förlåter.
Jag bär inom mig tidens tecken,
ständiga frågor om livet i min dröm.
Med havets brus
börjar jag min resa.
Jag hör tre ord till avsked.
Kärlekens kraft är tillbaka.

De ej bortglömda
Förföljda,
utvisade,
fördrivna, jagade
– vadade de i mörkret.
Tillintetgjorda lever de igen,
tål smärtan.
Spridda över hela världen
håller de livets spillror.

Hur återskapar man denna tid?
Klara tankar
signalerade tillvaron.
Livet verkade underbart.
Jag minns… tystnaden smög in
utan ord, utan ansikte.
Hur återskapar man denna tid,
dessa samtal, dessa möten?

Min begäran
I ljuden, i blåsten,
i otydligt prasslande,
i vindens dån
ber jag tåligt om tystnad.
Tystnad ar min begäran.

Ett ord
I går kunde jag
fylla tystnaden med ord,
hålla den i famnen,
i förbigående.
Idag tittar jag från sidan
på tystnadens ansikte.
Och på livet, det icke likgiltiga,
och innefattade i ett ord,
– när det avlägsnar sig.